Känns ibland som jag vet allt,

jag vet jag kan, men vet i fan,

jag vet att kanten den e nära men jag faller gärna-

allt det dära som jag gör o som jag bör

jag borde nästan skärpa mig,

jag balanserar fram o den där kanten börjar närma sig,

förkastar tanken så att mitt ankare fastnar i marken,

dansar hellre än att vara kantig i tanken, jag faller,

ramlade ner men kan förvandla det jag ser,

så att tanken e jag fast i fast det vinner egot ändå,

men faktum e jag faller, det finns ingen återvändo.